Det har nu gått mer än en månad sedan Lisa försvann och vi hittade henne på stranden, dvs min son hittade henne, vilket jag är evigt tacksam för. Men saknaden och tomheten är svår. Gick en promenad längs stranden idag. Tittar ut mot havet, tårarna kommer, där ute tog strömmarna henne några hundra meter bort till stranden där hon flöt upp på. Lyckliga över att hittat henne.
I veckan hämtade jag hennes fina urna och nu är den placerad hemma där vi ser den varje dag. Det är svårt fatta att hon är borta, hon var pigg, nyfiken, kelsjuk, ville alltid vara med där vi var. Tänker, VARFÖR, varför skulle detta hända dig?
Men det hjälper inte att tänka eller grubbla över det. Hon kommer för alltid ha en stor stor plats i våra hjärtan.